Heliski i Ramundberget

Reportage | 0 kommentarer

Det är något som vill alla vill göra – lifta med helikopter upp på en snöfylld topp – för att sedan plöja puder tills mjölksyran sprutar ur öronen!

Klockan är 14.00 och vi sitter i Ramundbergets dalstation och intar en väldigt bra lunch. Stämningen är på topp. Vi har jobbat igenom drygt hälften av de brädor vi tänkt testa det här förlängda veckoslutet.

Det vibrerar i fickan och rytmen av nokias standard tune sprider sig kring bordet. Det är Tomas Wahlström från Funäsdalens offspistcenter som ringer och säger att det är klart för att lyfta. Fram till denna stund har det varit osäkert ifall det skulle bli något helikopterlyft överhuvudtaget. För att lyften skall genomföras måste det vara minst 4 personer bokade. Och eftersom att Marcus sabbat sin fot tidigare i veckan var vi för få för att lyfta. Men Tomas meddelade att han raggat upp två killar som var på väg från Vemdalen just i denna stund.

-” 15.00 vid Solliftens toppstation. Sen ankomst räknas inte. Syns!” Tomas var tydlig med vad som gällde, inte läge att låta flygetyget vänta.

Jonas Spolander, Moyos nya wingman i Örnsköldsvik sken som sol när han fick hör att vi var på gång. Lyft till Helags topp 1797 möh och minst 1200 höjdmeter friåkning väntade…

Piloten landade precis i tid. Vi lastade i snabbt som faan och så bar det iväg.

För er som inte flygit helikopter kan vi berätta att det lika coolt som ni tror… kanske tom. lite häftigare! I över 200km/h susade v fram mot Helagsmasivet med solen i ryggen. Med en elegant manöver följde piloten bergets sydvästra sluttning upp mot himlen. Vårt åk låg under oss och väntade. Förväntningarna var minst sagt på topp.

Våra glada leenden satte sig dock snabbt i halsen då det var dags för landning drygt 150höjdmeter nedanför toppen. Ordet kraftig vind fick verkligen en ny innebörd för oss som satt i den ganska trånga maskinen. Turbulensen kastade oss som en vante fram och tillbaka mellan osynliga väggar. Det skakade något förjävligt. Precis när vi på allvar trodde att vi skulle få uppleva en riktig filmkrasch med den gamla stridshelikoptern, så drog vår pilot på järnet bort från vindvirveln. Turbulensen var fortfarande så kraftig att undertecknad krampade i sitt säte när vi svepte ned mot lugnare luftrum.

150 höjdmeter längre ned på berget. ovanför det som i Funäs kallas ”Staketet” sattes vi till slut ned i den iskalla snön. Det blåste ordentligt men solen sken i ansiktet och den den trygga marken under fötterna förstärkte känslan av att vi snart skulle få en sjuk åktur. Tomas gick snabbt igenom vår transivers och gav oss säkerhetsdirektiv att följa.

-”Håll avstånd. Håll er på min vänstra sida, hela tiden…” Vinden tog i och vi såg Tomas läppar röra sig men hörde inget annat än dånet av helikoptern som drog iväg. När snön lagt sig så var Tomas redan på glid nedför sluttningen och vi på bräda fattade att det var dags att stå på lite för att hänga med på skrå:t…

Det var packad lössnö som gällde. Strålande sol och helt orörda sluttningar. Tomas tog med oss ut på fält stora som fotbollsplaner med bara våra egna spår att korsa. Själv var jag överlycklig att jag hade TRS:en under fötterna, lite set-back för bättre flyt, den skar som en pråm genom snön. Faan det var bara att stå på!

Vi gjorde snabbt undan de första 600 höjdmeterna. Benen var inte ens trötta för oss brädåkare (skidkillarna hade det lite jobbigare…) Så vi var sjukt stokade inför vårt nästa lyft. Piloten drog snabbt igång maskinen och snart var vi i luften igen. Det tryckte på bra i magen när vi flög ”commado style” ovanför våra åttor upp mot toppen. Vinden hade ökat lite och vi var alla lite nervösa inför landningen.

Nervositeten var dock helt obefogad. Landning nr.2 gick sjukt snabbt! Vi kände oss ganska drillade vad gällde avlastning och påklädning. Nu gällde det, sista åket…

Tomas visade återigen vägen och lyckades även denna gång överraska oss med massor av orörd snö. Ingen kartong, ingen skare, bara lått packat lössnö i absolut rätt temperatur! Tror ni det bet lite bra i brädan! =)

Det andra åket gick alltför fort. Vi hann knappt njuta. kanske berodde det på att man inte ville stanna, man ville bara uppleva en sväng till. En sväng till. En sväng till, inte stanna, behålla farten och känslan!

Det känns onödigt att beskriva pilotens riktiga commandoflygning tillbaka till Ramundberget. Det känns onödigt att berätta om hur gott en Festis egentligen kan smaka och hur glad man som åkare är när man kliver ur helikoptern efter en eftermiddag högt ovanför trädgränsen.

Det enda som är viktigt att berätta att Du skall börja spara pengar. Till ett Helilyft i Ramundberget. Så fort som möjligt!