Killarna hade pushat varandra hela dagen. Faktiskt ända sedan första dagen i backen. Det gällde att steppa upp sig en aning hela tiden.
Det är väl ett super-understatement att säga att Grandin är bäst av oss alla. Nästan lite elakt mot honom att jämföra oss med honom. Han öppnade första dagen med en flipp i den första naturliga kicken han kunde hitta. Osedd.
Vi andra fattade direkt vem som skulle dominera den här resan…
Men precis som alla stora erövrare så föll vår dominant till slut. Tyvärr.
Det såg inte så illa ut ifrån dör vi satt och väntade. Men eftersom ingen Fredrik gled ut efter hoppet så fattade vi ganska snart att något var fel. Henke störtade ned, och hann bara runda landningen innan han vinkade till oss att stänga hoppet och hämta hjälp.
Det såg nästa regisserat ut när Liepcki stängde hoppet, Spolander susade ned för att hämta SLAO och jag tillsammans med Henke började spänna lös utrustningen från en medvetslös Grandin. Det var läskigt att Fredde var helt borta. Men som tur var vaknade han till liv ganska snabbt, han var nog bara bort 1-2 minuter…
Skotern med SLAO och läkare kom på ytterligare någon minut. Och då hade vi konstaterat att det var på allvar. Fredde hade ont på riktigt.
Efter en stor portion seriöst arbete från 3st SLAO och den läkare som följt med skotern kunde vi till slut lägga upp Fredde på en brits nere i dalstationen med dropp och utföra en grundligare undersökning.
Läkaren bestämde direkt att Helikoptern skulle ringas in för transport mot Östersund.
Som tur var gick det bra. Efter magnetröntgen, en massa prover och flera timmars väntan kunde vi åka upp till Östersunds sjukhus vid 24.00 och hämta en 35år äldre Grandin.
Du är min egen ”jesus” fredde… Tråkigt att du skulle ramla precis när jag skulle ta ”berg-o-dal” banan… ;P Skönt att du är på benen och som ovan talare hoppas jag vi kan glida ut i backen snart igen!